Tornet från början av 1200-talet hörde ursprungligen till en äldre, romansk kyrka från 1100-talets senare hälft. Grundrester, med ett mått på ca, 8×5 meter, av denna kyrkas långhus påträffades vid en restaurering 1936. Dagens långhus och kor uppfördes i mitten av 1200-talet. Sakristian tillkom 1818. Medeltida glasmålningar, sannolikt från mitten av 1200-talet, finns bevarade i två av korets östra fönster.
Dopfunten av sandsten är från 1100-talet, och tillskrivs stenhuggaren/verkstaden ”Hegvald”. Namnet Hegvald (lät göra… dopfunt) finns inristat i runor (G97) på dopfunten i Etelhems kyrka; kanske var det stenhuggaren som signerade sitt verk (vilket var ovanligt under medeltiden), kanske var det donatorns/beställarens namn. Dopfuntar med Hegvalds distinkta stil finns förutom i Etelhem och Sjonhem även i Rone (nu på Historiska museet), När, Stånga, Halla, Ganthem, Viklau och Vänge. På dopfuntens fot finns en pottklippt gubbe med hammare och mustasch. Roosvals tolkning av motivet är att: ”Mannen med stridshammaren ämnar slå det odjur som biter om ryggen på en människa.” (det finns fyra odjur, med både människor och djur mellan tänderna, runt dopfuntens fot) Men jag håller det själv inte för helt omöjligt, att det är stenhuggaren själv som på det här sättet har lämnat ett självporträtt efter sig. Kanske är det den mystiske Hegvald, som ännu en gång har signerat ett verk? Eller också är det Tor, som står och lurpassar på Midgårdsormen med sin hammare. Krossade drakhuvuden finns i många mytologier, och Roosval kallar framställningen för ”den bokstavliga illustreringen till Psaltaren LXXIV:14, Tu confregisti capita draconis.” (”Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.”), drakbekämparen för ”Frälsarens symbol” och hammaren ”Hans vapen”. Tyvärr finns det inget facit bevarat, till de medeltida dopfuntarnas vildsinta bildvärld. Där kristet och okristligt gärna samsas och breder ut sig tillsammans på den begränsade ytan.
