Vamlingbo kyrka ligger 8,5 mil söder om Visby. Dagens långhus och kor är uppförda vid mitten av 1200-talet. Troligen fanns en äldre stenkyrka tidigare på samma plats, och i södra långhusväggen finns inmurade sandstensreliefer från 1100-talet; troligen ursprungligen delar av gravkistor. Tornet uppfördes i mitten av 1300-talet, och anses ha varit ett av Gotlands högsta. Vid restaurering har grundmurarna till ett mindre, äldre torn under det befintliga påträffats. Det höga tornet från 1300-talet blåste ner vid en storm 1736, tornspiran brann, klockan sprack och göts om. Tornet restaurerades, och omkring 1740 uppges det enligt Bebyggelseregistret då biskop Jöran Wallin visiterade kyrkan finnas stödmurar kring tornet samt ”ett nytt skönt högt torn”. Den 9:e februari 1817 ”antändes spetsen af spiran af en åskstråle” – träet brann upp, den övre delen av tornmuren raserades, klockan smälte och föll ned i tornet. Tornet restaurerades återigen, murarna stöttades med trästockar och sten från det raserade tornet användes för att lägga upp stödmurar i söder och norr. Nya takstolar byggdes över kor och långhus. Vamlingbo kyrka fick i samband med denna restaurering sitt nutida utseende, med en lanternin över tornet. Sakristian tillkom 1805. Den senaste invändiga restaureringen genomfördes 1961. Den senaste utvändiga restaureringen genomfördes 1987-88
En lång historia och kontinuitet
Jag bläddrar igenom Bebyggelseregistrets beskrivning av Vamlingbo kyrka, för att få årtalen och bakgrunden till vad jag spanat på och fotograferat. Som alla andra gotländska medeltidskyrkor, har Vamlingbo kyrka en närmare 1000-årig historia; från Strelows datering av den första kyrkans invigning 1072, fram till den senaste restaureringen av ljuskronor och ljusstakar 2006. Däremellan har vad som en gång var Gotlands högsta kyrktorn mer än en gång hunnit raseras av stormar och blixnedslag, och restaureras vid mer än ett tillfälle. Kyrkobyggnaden har ständigt förändrats och förnyats. Dagens långhus uppfördes i mitten av 1200-talet, och i dess södra vägg sitter reliefer från 1100-talet inmurade; sannolikt ursprungligen delar av gravkistor. Fabeldjur och flätornamentik, tillsammans med Vite Krist och hans tolv apostlar – tronande på varsitt segment av regnbågen. För regnbågen är ju, vilket var bekant även för antikens och medeltidens lärde, egentligen ingen båge utan en cirkel.
Vattenskadade kyrkor är ingenting nytt. År 1746 ”Omtalas i sockenstämman tornets reparation, varigenom vid oväder något vatten infaller och har inlopp under uppå valven.” Någonting annat som också förekommit i alla tider är följande åtgärd från 1877: ”Korgolvet lades om, gamla gravstenar från kyrkogården återanvändes.” Året är 1877. Tre år senare kommer Sherlock Holmes att installera sig på 221B Baker Street. Och där sitter han väl än och puffar på sin pipa, injicerar kokain och spelar fiol, eftersom hans död hittills inte officiellt har tillkännagivits i The Times. Det finns dagstidningar och elektroniska telegrafer. Även i Sverige. Och Sverige är vid denna tid inte bara kristnat, utan också lutherskt reformerat och frikyrkligt väckt. Ändå återanvänds gamla gravstenar som golvbeläggning. Det har inte enbart på medeltiden, utan också i modern tid varit vanligt att återanvända gamla gravstenar; tveklöst kristna och inte alltför gamla sådana hämtade från kyrkogården, som både golvbeläggning, trappsteg och fönsterbänkar. Inte bara i Vamlingbo, utan överallt. Det är mot bakgrund av dessa sentida återanvändningar av gravstenar i kyrkobyggen och renoveringar som jag betraktar återanvändningen av runstenar och bildstenar i kyrkor. Det handlar om bevarande och kontinuitet – inte om att försöka utplåna ett eventuellt ideologiskt misshagligt förflutet. Och ren pragmatism. Sten är tungt att flytta och bearbeta. Och var det även på medeltiden. Finns det färdigt byggmaterial på platsen, så tar man det hellre än att börja bryta och transportera nya byggstenar. Det är knappast mera förnedrande för en gravsten att bli en platta i ett korgolv, eller muras in i kyrkovägg, än att krossas till grus och bli en oidentifierbar del av en garageuppfart.
Dopfunten
Ett lockigt lejon på dopfuntsfoten i Vamlingbo kyrka på Gotland betraktar sommarsolen genom den öppna dörren. Det är kanske inte helt rationellt att antropomorfisera en dopfunt, men den kyrkliga konsten är inte heller helt rationell, och jag lär inte vara den första sedan dopfunten var nyhuggen på 1100-talet som tänker att varelserna som sticker ut sina huvuden ur dopfuntens fot nog också kan tänka. På sitt sätt. Laddade och livgivna av mänskliga tankar och åtbörder.
Dopfunten är tillverkad under 1100-talets senare hälft, och är därmed äldre än dagens kyrka, med långhus och kor uppförda vid mitten av 1200-talet, och torn från 1300-talets mitt. Dopfunten har bysantinska drag, och den anonyme stenmästaren som stod för designen gavs av konsthistorikern Johnny Roosval i början av 1900-talet namnet ”Byzantios”. 1100-talets kyrkliga konst var inga söndagsskoleplanscher. Den åttakantiga cuppans låga reliefer, infattade i rundbågiga arkader, innehåller (åtminstone inte för den nutida betraktaren) några identifierbara bibliska scener. Sfinxen har sällskap av en grip, ett lejon, en hjort, Guds lamm med gloria och korsstav, en orm, en långhalsad fågel med näbben i en kalk, samt en stiliserad växt som kanske är livets träd eller möjligen en liljestängel. Färgresterna är inte medeltida, utan från 1700-talet. Vid en renovering av Vamlingbo kyrka 1961, avlägsnades det mesta av färgen från 1700-talet. Sannolikt var dopfunten målad även under medeltiden.
Kejsar Henriks själavägning
Den 13:e juli år 1024 ligger den tysk-romerske kejsaren Henrik II på sin dödsbädd. Hans livs gärningar vägs av ärkeängeln Mikael. I den ena vågskålen sitter kejsar Henriks själ, med krona på huvudet – i den andra vågskålen lassar djävlarna in hans tunga synder, samtidigt som två djävlar med stavar ser till att ytterligare lätta på själens vågskål. Detta trots att Henrik II har gått till historien som en from man som aktivt stöttade kyrkan; han var själv vigd till munk, lät bygga en katedral i Basel, grundade både biskopsdömen och kloster, och helgonförklarades i juli 1147. Åtminstone en synd begick han dock: Enligt legenden misstänkte han sin hustru Kunigunda för otrohet, och prövade denna misstanke genom att låta henne barfota gå över glödande plogbillar. Gudsdomen utföll emellertid till Kunigundas fördel, och hon klarade provet utan skada. Agrarhistoria är inte mitt främsta område, men jag misstänker att det är en stiliserad (konservering och restaureringar har väl också gjort sitt) plog som den stora djävulen längst till vänster sitter på. Jag kan inte identifiera bråten i syndens vågskål, men antar att den också har med Kunigundas eldprov att göra. Kunigunda överlevde sin make med 16 år, dog den 3:e mars 1040, och helgonförklarades den 29:e mars 1200. Det sägs att deras äktenskap skulle ha varit ”vitt”; ett ”mariage blanc” till följd av bägge parters fromhet och kyskhetslöften. Hur det låg till med den saken i praktiken är det ingen som vet, men äktenskapet var barnlöst.
Det hade kunnat gå åt helvete, i stället för till himmelrike och helgonförklaring; där och då den 13:e juli 1024, om inte kejsaren i sista stund lyckats rädda sin själ för evigheten genom att donera en stor guldkalk till Laurentiusklostret i Merseburg. Det är troligen S:t Laurentius (Lars) själv som ses lägga guldkalken i den rätta vågskålen på målningen i Vamlingbo kyrka. S:t Laurentius dog martyrdöden den 10:e augusti år 258 i Rom, stekt på ett halster över glödande kol medan glödgade högafflar pressades mot hans kropp. Det finns andra gotländska medeltida målningar, bl.a. från Anga kyrka, där S:t Laurentius avbildats naken, med tydliga tecken på att ha blivit grillad. Han kan även hålla i ett halster, och lägga halstret som tyngd i den goda vågskålen. Om diakonen och det blivande helgonet Laurentius verkligen sade ”Nu vänder vi på steken”, när han tyckte sig ha blivit färdiggrillad på ena sidan, lär vi aldrig få veta. Men anekdoten är för bra för att inte berättas vidare.
Den långbente Kristoffer
På den norra korväggen finns en 6 meter hög målning från 1300-talet föreställande S:t Kristoffer. Målningen har varit överkalkad, troligen ända sedan 1600-talet, och togs fram i samband med restaurering 1961.
Det 25:e juli är det helgonet Sankt Kristoffers festdag. Huruvida S:t Kristoffer existerat som historisk person eller inte, det vet han bara själv. Kanske var han en av de många kristna, varav några med tiden fick status som helgon, som avrättades under den romerske kejsarens Decius regeringstid 249–251. Kanske var det under de sista romerska förföljelserna av kristna på 300-talet, innan kristendomen genom ediktet i Milano 313 blev en tillåten religion, som Kristoffer fick den spektakulärt mirakulösa död som gav honom helgonstatus. Oavsett hur det förhåller sig med S:t Kristoffers historiska bakgrund, var han ett av medeltidens populäraste helgon och fortsätter än idag att tjänstgöra som de vägfarandes skyddshelgon. Bara att se hans bild skyddar mot ond, bråd död. Därför kan han ofta i medeltida kyrkor ses avbildad i stort format, nära ingången. Men även andra placeringar av bilden förekommer, som här i Vamlingbo kyrka..
Legenderna om S:t Kristoffer är många, och berättar att han från början hette Reprobus, var av kanaaniternas ätt, mycket storvuxen och med ett skrämmande ansikte. Hur stor han egentligen var, ger legenderna inga enhetliga uppgifter om. Men i den version av Legenda Aureum som jag i skrivande stund har framför mig uppges längden till 12 kubit (cubitus), eller på svenska aln. Enligt Encyclopaedia Britannica motsvarade antikens romerska aln 444 millimeter, och ger därmed S:t Kristoffer en längd på 532,8 centimeter. En gutnisk aln är av tradition 554 millimeter (vilket indikerar att gutarna hade längre armar än romarna, då en aln motsvarar måttet från armbågen till toppen på långfingret), och ger omräknat från gutniska alnar till moderna mått S:t Kristoffer en längd på 664,8 centimeter. Hade inte taket varit i vägen, så hade målningen på väggen i Vamlingbo kyrka kunnat vara i gutnisk skala 1:1.
