Långhus och torn är från 1300-talet, det romanska absidkoret och sakristian nybyggdes 1864–1865 efter förebild från1200-talet.
En annan värld
Det är en ganska våldsam och rörig värld som träder fram i de gotländska dopfuntarnas sandstensreliefer. Det viftas med svärd, huvuden rullar, kroppar skärs upp, tungor räcks ut, en grillad tupp kommer till liv, odjur av okända arter bär människor i sina käftar och bistra, storögda gestalter lyfter gigantiska händer med fingrar utsträckta till välsignelse från en annan himlafader. Hur stor och dramatisk var egentligen skillnaden? Mellan dopfuntarnas och stenkyrkornas religion, och det som fanns dessförinnan? Och hur radikalt ny och främmande, jämfört med vad då, som antas ha funnits dessförinnan; vilket dessförinnan, var egentligen den värld som sparades åt eftervärlden genom 1100-talets okända uttolkare? Ju äldre bildframställningarna är, desto mera svårtolkade är symbolerna och bildspråket; desto fler är referenserna till numera okända legender och uttolkningar. Trots att kristendomen betraktas som bokreligion, med samma bibel då som nu. Vilket då, och vilket nu? 1100-talets kristendom är inte varken högmedeltidens upphöjt blödande lidandemystik, katekesens, kyrkogångspliktens, häxprocessernas eller de milt pastellfärgade söndagsskoleplanschernas kristendom. Den är någonting annat; främmande och enbart skenbart välkänt. På nedre delen av dopfunten i Stånga kyrka på Gotland sitter vad som av Roosval tolkats som två av de tre (eller möjligen fler) vise männen. De har någonting att säga, för de håller i ett språkband. Men orden har tiden för länge sedan utplånat. Tempus edax rerum.
