De medeltida kyrkorna och kyrkoruinerna är en del av det gotländska landskapet. Året runt, genom århundraden av mänskliga generationer. Att utforska dem tillsammans med kameran är för mig ett sätt att närma mig och få direktkontakt med det förflutna. Jag är alltid ensam ute på mina gotländska kyrkspaningar. Det är lättare då, att höra prassel, mummel och steg från allt kyrkfolk som ända sedan 1000-talet sett samma dopfuntar som jag fortfarande kan se. Genom lager på lager av andra tankar och tider. Mina foton är tagna vid olika tillfällen på året och dygnet, vilket bidrar både till att visa den unika karaktär som varje kyrka har, och de årstidernas skiftningar som kyrkorna har varit en del av under längre tid än någon levande människas minne.
Frågan om hur många kyrkor det finns på Gotland kommer upp emellanåt. Räknar man S:t Hans och S:t Pers ruiner i Visby som två kryss på listan även om de var ihopbyggda med en gemensam vägg på medeltiden, så har jag spanat på 108 medeltida kyrkor och ruiner som är synliga ovan jord (Ryska kyrkan ligger idag under jord, men har dock synliga ruinrester av vägg och sockel). Platserna för S:t Mikaels kyrka (Visby) och den S:t Olofs kyrka i Hellvi som möjligen var Gotlands äldsta har jag också spanat på. Rester av S:t Olofskyrkans västra mur finns sedan 1835 inbyggda i en magasinsbyggnad, även använd som kapell, på platsen.
Mina kyrkspaningar är inte begränsade till Gotland, och inte heller till kyrkor; jag spanar genom kameran också på andra historiska religiösa byggnader. Det tycks finnas ett ordlöst universellt samband mellan religion, skapande och skönhet. Jag har sett och förundrats över detta; hela vägen från stjärnvalven och glasmålningen i Kalix kyrka, via Gotland till de guld- och kakelblänkande muqarnas som pryder valven i Shah-i-Zindas mausoleer i Samarkand. Och jag fortsätter att söka, se och förundras. Sparande mina erfarenheter som fruset ljus genom kameran.
Det är ingen systematisk dokumentation av gotländska kyrkor jag ägnar mig åt. Det finns så många andra som redan har gjort det, under de senaste hundra åren. Mina spaningar är tämligen slumpmässiga, och utspridda över året och geografin, när jag råkar ha vägarna förbi. Alla historiska faktauppgifter på den här webbplatsen; om datering och andra praktiska ting, är när det gäller de gotländska kyrkorna hämtade ur Bebyggelseregistret och Konsthistoriskt inventarium. Det medeltida bild- och symbolspråket är inte alltid helt lättolkat, och berättelser som där och då var självklara kan idag sedan länge vara förlorade. Om tolkningen är osäker eller okänd, så anger jag det också. Jag har inget intresse av att föra något fruktlöst resonemang kring någon påstått ursprunglig och verklig betydelse av i moderna ögon okristna gestalter som bladmannen (green man), kvinnan som dias av djur, drakar och allehanda fabelväsen som myllrar fram över portaler, väggar, tak och dopfuntar. Jag konstaterar bara att framställningarna på medeltiden var beställda och betalda av och genom kyrkan – och därmed också där och då både ideologiskt och estetiskt godkända.
Jag är inte religiös. Man behöver inte vara det för att spana på kyrkor. Inte heller har jag någon hypotes; akademisk eller foliehattig, som jag försöker styrka och bevisa. Det jag intresserar mig för, är alla de årtusenden av mänskliga berättelser som i och genom kyrkorna fått och lämnat efter sig en fysisk form. Nej, jag är inte troende. Men jag vet att de mänskliga berättelserna lever, och överlever oss alla i sin egen kraft, i ett ständigt föränderligt flöde. Under ett kortare ögonblick än kamerans slutartid mot en vitkalkad kyrkovägg en solig gotländsk sommardag, är jag en medskapare i detta berättelsernas tidlösa flöde.
Kyrkspaning är en aktivitet som kan utövas året runt.
Dygnet runt.
Jorden runt.
Hittar man inga kyrkor att spana på, så kan man spana på tempel i stället.
Eller ett mausoleum
Även en kyrkogård kan vara värd en spaning.
