De medeltida kyrkorna och kyrkoruinerna är en del av det gotländska landskapet. Året runt, genom århundraden av mänskliga generationer. Att utforska dem tillsammans med kameran är för mig ett sätt att närma mig och få direktkontakt med det förflutna. Jag är alltid ensam ute på mina gotländska kyrkspaningar. Det är lättare då, att höra prassel, mummel och steg från allt kyrkfolk som ända sedan 1000-talet sett samma dopfuntar som jag fortfarande kan se. Genom lager på lager av andra tankar och tider. Mina foton är tagna vid olika tillfällen på året och dygnet, vilket bidrar både till att visa den unika karaktär som varje kyrka har, och de årstidernas skiftningar som kyrkorna har varit en del av under längre tid än någon levande människas minne.
Mina kyrkspaningar är inte begränsade till Gotland, och inte heller till kyrkor; jag spanar genom kameran också på andra historiska religiösa byggnader. Det tycks finnas ett ordlöst universellt samband mellan religion, skapande och skönhet. Jag har sett och förundrats över detta; hela vägen från stjärnvalven och glasmålningen i Kalix kyrka, via Gotland till de guld- och kakelblänkande muqarnas som pryder valven i Shah-i-Zindas mausoleer i Samarkand. Och jag fortsätter att söka, se och förundras. Sparande mina erfarenheter som fruset ljus genom kameran.
Kyrkspaning är en aktivitet som kan utövas året runt.
Dygnet runt.
Jorden runt.
Hittar man inga kyrkor att spana på, så kan man spana på tempel i stället.
Eller ett mausoleum
Även en kyrkogård kan vara värd en spaning.
