Långhus och kor uppfördes i början av 1200-talet, tornet i slutet av samma århundrade. Under nuvarande kyrkas golv har ekplankor från en tidigare stavkyrka på platsen påträffats. Triumfkrucifixet är från 1300-talet.
I kyrkan finns också en vikingatida bildsten (G 373), återanvänd som piscina. Stenen påträffades vid en restaurering, den 15:e januari 1965, då man bröt upp en igenmurad nisch i absidens södra vägg, direkt söder om altaret. Som framgår av fotot, så är stenen delad i två delar och kanthuggen för att passa in som golv (med hål) och bakvägg i nischen. Varför detta har skett, det vet inte jag heller. I Gotlands runinskrifter föreslås att det skulle ha varit för att ”man ville ha platsen för altarkärlens rengöring dekorerad på ett tilltalande sätt”. Jag finner tolkningsförslaget sannolikt.
Jag tror inte att återanvändning av run- och bildstenar konsekvent handlar om förtryck av någon förkristen religion (särskilt inte som åtminstone runstenarna oftast har uttalat kristna inskrifter). Även tveklöst kristna gravstenar, till och med efterreformatoriska sådana, har återanvänts på ett i moderna ögon ”vanvördigt” sätt som exempelvis trappsteg i kyrkor, vilket föranlett att generationer av gudfruktiga församlingsmedlemmar trampat på både korset och Guds namn på sin väg in och ut ur kyrkan. Inte heller i nutid behandlas pensionerade gravstenar alltid på ett särskilt pietetsfullt sätt. Fråga en kyrkvaktmästare.
Ingenting i vare sig text eller bild på G 373 säger heller någonting definitivt om bildstenens religionstillhörighet. Den ofullständiga texten ”Gairvat(?) och Audvat gjorde minnesmärke efter Gunheid(?), sina … duglig …” skulle mycket väl kunna avslutas med någon variant på det ”Gud hjälpe hennes själ” som är vanligt på runstenar. Triquetran kan lika gärna tolkas som en kristen som en hednisk symbol, och är det nu Gunheid själv som glider iväg till dödsriket i en släde, så finns resan till dödsriket också med i kristen mytologi – inte sällan över vatten, och då kan man lika gärna göra som irl och ta släden över när det frusit på. Vad jag vill ha sagt med det här, är att gränserna mellan kristet, förkristet och okristet inte är självklara och tydliga. Även kristendomen har vuxit fram på hednisk grund. Det är det här okategoriserbara myllret av föreställningar, symboler och seder som gör att jag finner kyrkspaning intressant och meningsfullt. Nya lager öppnar sig ständigt. I kyrkväggarna sitter mer än ett årtusende av mänskliga berättelser.
