”(…) Då slank genom dörren en Sankt Bernhardshund
Och efter slank Sankt Bernhard själv om en stund
Där satt de och hångla’ och drack Eau de Vie
Och jycken med kaggen om halsen slog i” (…)
Den Sankt Bernhard som Owe Thörnqvist tillskriver ”rutten moral” i visan ”Alptoppens ros” är ingen mindre än det senmedeltida (1380-1444) helgonet S:t Bernardino (Bernardinus) av Siena. I sina långa och många predikningar påpekade prästen och franciskanerbrodern Bernardino under hela sin jordiska livstid alltid vikten av dygd och moral, och hade troligen inte uppskattat Thörnqvists tvivelaktiga hommage.
Som så många andra helgon var S:t Bernardino något skröplig; hans klena hälsa var ett resultat av att i ungdomen ha vårdat pestsjuka på franciskanernas sjukhus Santa Maria della Scala i Siena. Enligt samtida källor var hans röst både svag och hes, men det hindrade inte att tiotusentals åhörare samlades till hans predikningar – som framfördes på folkspråk, på lokal dialekt, och ofta varade i 3-4 timmar.
S:t Bernardino har efter sin död 1444 och helgonförklaring 1450 fått ge namn åt både Sankt bernhardshunden och San Bernardinopasset, som förbinder Rhens dalgång med Val Mesolcina i de trakter där han själv var verksam. S:t Bernardino är inte det allra vanligaste helgonet att avbildas i de gotländska kyrkorna, men så här ser han ut i Hablingbo och Anga kyrkor:
De tre biskopsmössorna vid helgonets fötter på målningen från Anga kyrka symboliserar de tre tillfällen då S:t Bernardino avböjde att utnämnas till biskop – första gången 1427 (biskop av Siena), andra gången 1431 (biskop av Ferrara) och 1435 (biskop av Urbino). Målningarna i de gotländska kyrkorna är från mitten av 1400-talet, och därmed samtida med S:t Bernardinos kanonisering 1450. Kommunikationsvägarna var många och snabba i det medeltida Europa som Gotland var en del av.
S:t Bernardinos attribut är Kristusmonogrammet IHS inskrivet i en strålande sol (se målningen nedan). Om det var den ursprunglige konstnären i Anga kyrka som missuppfattade motivet, eller någon sentida kreativ restaurering som i stället för ett Kristusmonogram åstadkom en leende Solen i Karlstad på en pinne i S:t Bernardinos hand är okänt.
Intill målningen av S:t Bernardino i Anga kyrka finns en målning av Kejsar Henriks själavägning. Det handlar om den tysk-romerske kejsaren Henrik II (973-1024) som ligger på sin dödsbädd, och trots att han 1146 kom att helgonförklaras var hans liv inte helt helgonlikt. På målningen vägs kejsarens onda och goda gärningar av ärkeängeln Mikael, medan demoner hänger tungt på den syndens vågskål där kejsarens själ befinner sig. I sista stund räddas kejsaren av helgonet S:t Laurentius (Lars), som lägger det halster han själv stektes levande på i den motsatta vågskålen. Detta som tack för att kejsaren på sin dödsbädd skänkte en stor guldkalk till Laurentiusklostret i Merseburg. På S:t Lars kropp är brännmärkena efter halstret tydligt markerade, och då han stektes på halster över glödande kol den 10:e augusti år 258 trycktes enligt legenden även glödgade högafflar mot hans kropp. 55 år senare förkunnade det milanesiska ediktet religionsfrihet i romarriket, och förföljelserna mot kristna upphörde. År 381 blir kristendomen officiell statsreligion i romarriket, och därefter börjar kristna systematiskt förfölja hedningar, inklusive kristna som inte är godkända kristna.
S:t Laurentius lämnade även ifrån sig en blodsrelik under den tortyr som föregick halstringen. I likhet med den mera kända blodsreliken från San Gennaro (Januarius) i Neapel, blir S:t Lars blod flytande på helgonets festdag, för att sedan åter koagulera. S:t Lars blod förvaras i dag i en glasampull i församlingskyrkan Santa Maria (tidigare San Lorenzo) i Amaseno, Italien, dit det enligt legenden fördes av en soldat i den romerske kejsaren Valerianus trupper. Reliken omnämns för första gången i skrift 1177, i samband med att kyrkan återuppbyggts efter en brand, och då enbart som blod och vävnad av martyren S:t Laurentius. Det var först i början av 1600-talet som blodet började bli flytande på helgonets festdag den 10:e augusti, med början vid den första aftonbönen, vespern, på eftermiddagen den 9:e augusti. Miraklet har nu pågått i över 400 år. Heligt blod, eller en tixotrop geggamoja spetsad med järnoxid, som går från geléklump till vätska när prästen vänder och skakar ampullen? Jag vet inte. Så länge någon tror att det är ett mirakel, så är det väl också det. Att öppna ampullen och analysera substansen skulle vara mot spelreglerna.
Blodsreliker fortsätter att skapas än i dag. I augusti 2019 fick Kristi lekamens katolska kyrka i Visby motta en relik i form av blod från påven Johannes Paulus II (helgonförklarad 2014), som installerades i ett särskilt relikskåp. Blodet kommer från attentatet den 13:e maj 1981 på Petersplatsen, då påven sköts på nära håll i buken och någon påpasslig person tog tillvara de nerblodade kläderna.
Det här är vad jag har svårast för inom kristendomen; blodsmystiken. Ståtliga romanska krucifix, där Vite Krist bär krona och är upphöjd över allt mänskligt lidande och död går bra. Men de där gotiska lidande och blödande figurerna i skala 1:1 vill jag helst inte gå i närheten av, ens för att få en bra fotovinkel för glasmålningarna i korfönstren. Det känns som att det närsomhelst kan börja drypa röd vätska från belätet. Men skulle det verkligen göra det, så skulle jag inte springa skrikande ut ur kyrkan utan att först ha fått med mig något av den saliga substansen till labbet.
