I Stenkumla kyrka på Gotland, på den södra delen av långhusets västra vägg, finns en medeltida kalkmålning av en rad kvinnliga helgon. Längst norrut står S:ta Margareta av Antiochia med draken hon blev uppslukad av, men petade sig ut ur med hjälp av ett heligt korstecken. Sedan kommer S:ta Katarina av Alexandria med hjulet som föll sönder när bödlarna försökte rådbråka henne. I stället blev hon halshuggen med svärd, och det sägs att det i stället för blod rann en mjölkliknande vätska ur hennes halsstump.
Helgonet med tornet är S:ta Barbara. Hon levde i Heliopolis Phoenicia, dagens Baalbek i Libanon, och blev enligt legenden inlåst i ett torn av sin hedniske fader Dioscorus, så att inga män skulle kunna se henne. I hemlighet hade hon dock blivit kristen, och avvisade alla erbjudanden om giftermål. När Dioscorus skulle bege sig ut på en resa, lät han bygga ett privat badhus åt sin dotter. I sin faders frånvaro tog Barbara med Guds hjälp upp ett tredje fönster i väggen, som tillsammans med de ursprungliga två blev en symbol för treenigheten. Inne i badhuset levde hon sedan ett kristet eremitliv. Barbara bekände sig som kristen inför sin hedniske fader då han återvände från sin resa. Han blev vred, och överlämnade sin dotter till en domstol där den romerske prefekten Martinianus lät tortera henne, och slutligen döma henne till döden då tortyren genom upprepade mirakler visade sig vara mindre effektiv. Dödsstraffet verkställdes av Dioscorus själv, som högg huvudet av sin dotter. Som gudomligt straff träffades han sedan av ett blixtnedslag och dog. Därför är S:ta Barbara skyddshelgon för gruvarbetare och artillerister, som riskerar hastig död genom explosion.
Nästa helgon i raden håller i ett kärl som innehåller runda föremål. Med tanke på att hon står tillsammans med S:ta Margareta av Antiochia, S:ta Katarina av Alexandria och S:ta Barbara, så anser jag det vara sannolikt att helgonet med ”fruktskålen” är Dorothea av Caesarea, som då blir den fjärde av de fyra virgines capitales; jungfruhelgonen som samtliga led martyrdöden i det sena 200- och tidiga 300-talets Romarrike och ofta avbildas tillsammans . När den blivande heliga Dorothea fördes bort till avrättningsplatsen den 6:e februari år 311, på den tiden då den romerske kejsaren Gaius Aurelius Valerius Diocletianus förföljelse av kristna kulminerade, blev hon hånad av den kejserlige ämbetsmannen Theophilus, som frågade om inte ”Kristi brud skulle kunna få frukt skickad till sig från sin himmelske brudgums himmelska trädgård”. Miraklet skedde, och Jesusbarnet själv, iklädd en purpurmantel och stjärnor i håret, levererade en korg med äpplen och rosor. Theophilus lät då omvända sig till kristendomen, mottog dopet och led själv martyrdöden kort efteråt. Två år senare blev kristendomen en tillåten religion i Romarriket.
De två helgonen längst in mot väggen är troligen S:ta Birgitta, med pilgrimsstav och nunnedok på sin pilgrimsfärd till Rom som hon anträdde år 1349, tillsammans med sin dotter Katarina av Vadstena som året därpå följde efter till Rom. Då Birgitta dog i Rom år 1373, förde hennes dotter Katarina stoftet tillbaka till Sverige. År 1375 återvände Katarina till Rom, för att där få birgittinordens regel bekräftad och samtidigt utverka sin mors helgonförklaring. Den 7:e oktober 1391 helgonförklaras Birgitta av påven Bonifatius IX.
Katarina skall enligt legenden liksom sin mor ha mottagit himmelska uppenbarelser. Hon var abbedissa vid Vadstena kloster fram till sin död den 24:e mars 1381. Även om hon inte fått någon helgonförklaring efter sin död, gav Påven Innocentius VIII henne år 1484 en motsvarighet till dagens saligförklaring och därmed officiell legitimitet åt hennes kult i Sverige. Sedan kom reformationen i vägen för den fortsatta processen mot en komplett kanonisering, trots att de nödvändiga miraklerna ägde rum efter Katarinas död. Katarinamäss firas i Sverige den 2:a augusti, och den 22:a mars enligt den katolska helgonkalendern.
Den heliga Birgitta och hennes dotter Katarina är historiskt belagda personer, och även om deras liv kantades av mirakler och himmelska uppenbarelser, rör de sig ändå någorlunda inom gränserna för det jordiskt rimliga. Ju äldre helgonlegenderna är, desto mer osannolika och makabra tenderar de att vara till sitt innehåll. Den historiska sanningshalten i legenden om S:ta Margareta av Antiochia och hennes äventyr med en djävul i skepnad av en drake ifrågasattes redan på 1200-talet av ärkebiskopen och författaren till legendsamlingen Legenda aurea, Jacobus de Voragine. Detta hindrade inte att legenderna fortsatte att berättas och illustreras i århundraden. Drakar var en biologisk realitet ända in på 1600-talet. I folktrons värld var de ännu mera seglivade, och ända in till slutet av 1800-talet sågs drakar flyga över Sverige. I Överkalix gick den mest trafikerade drakrutten genom luften mellan Grelsbyberget (där en silverskatt sägs finnas gömd), Lillhällan och Lappberget. Den flygande drakens vattenlevande stamfrände sjöodjuret lever och skådas än i dag.
❦
Ser man i den medeltida konsten ett kvinnligt helgon med en nedkämpad drake, så är det sannolikt S:ta Margareta av Antiochia. När hennes levnadsberättelse skildras av Passionsmästaren i gotländska kyrkor som Anga och Norrlanda, kan den bitvis se ut som en alternativ passionsfris, med en kvinnlig Jesus i huvudrollen.
❦
Legenden om S:ta Margareta av Antiochia tar sin början strax före hennes död vid 15 års ålder omkring år 304. Detta var mitt under den Diocletianska förföljelsen av kristna i Romarriket, som hade inletts år 297 av kejsaren Gaius Aurelius Valerius Diocletianus. Platsen är Antiochia, som då var huvudstad i den romerska provinsen Syria och idag under namnet Antakya ligger i södra Turkiet. Belägen vid floden Orontes, ca 3 mil från Medelhavet, var Antiochia under antiken en viktig knutpunkt i handeln med Asien, och var också betydelsefull för bildandet av den tidiga kristna kyrkan. Där bildades omkring år 35 den första kristna församling som inte enbart bestod av judar, och därifrån utgick den missionsresa som Paulus och Barnabas företog före apostlamötet i Jerusalem år 49. Antiochia blev också säte för en av patriarkerna.
Enligt boken Legender från Sveriges medeltid, var Margareta ”enda dottern till Teodosius, som var hedningarnas patriark och dyrkade avgudar”. Vid 15 års ålder ”gav hon sig själv åt Guds tjänst”. Tillsammans med andra unga jungfrur från staden vaktade hon sin fostermoders får. Då ”kom hövdingen Olibrius farande från Asien till Antiochia för att bedja till sina avgudar, som voro döva och blinda och mållösa. Alla dem om vilka han hörde, att de trodde på Jesus Kristus, lät han binda med järnkedjor och pina hårdeligen”. Då Olibrius, som med historiska termer var romersk guvernör snarare än hednisk hövding, fick se Margareta gå och vakta fåren tillsammans med sin fostermoder ”greps han av olovlig lusta till henne och sade till sina svenner: ’Gån och hämten mig denna mö! Om hon är fri vill jag hava henne till min hustru. Är hon icke fri, vill jag giva penningar för henne och göra henne till min frilla och henne skall vederfaras lika gott som mig själv.’” Svennerna grep den fagra Margareta, som då ”började bedja och åkalla Gud”. Olibrius vredgades över detta, särskilt som Margareta vid frågan ”Vilken gud tillbeder du?” stod på sig och förkunnade att ”Jag åkallar den Helige Ande och Gud allsmäktig och hans välsignade son, Jesus Kristus, som har bevarat min jungfrudom ren och obesmittad intill denna dag.” Olibrius satte henne ”i mörkastugan”, i hopp om att kunna göra henne mera medgörlig. Sedan begav han sig iväg för att ”bedja till sina gudar, som voro blinda och döva och mållösa”.
Boken Legender från Sveriges medeltid har följande att förtälja om vad som utspelade sig följande dag: ”Dagen därpå satt Olibrius i domaresätet och bjöd, att mön skulle komma inför honom, och han sade till henne: ’Narraktiga flicka, hav barmhärtighet med din fagra lekamen och lyd mig och bed till mina gudar! Jag skall giva dig mycket gods, och det skall gå dig väl framför alla andra jungfrur’.” På detta svarade S:ta Margareta: ”Gud som skapade mig, må veta, att du aldrig skall få mig bort från den rätta vägen, på vilken jag börjat vandra, ty jag beder till den Gud, som jorden och havet rädas och alla levande varelser lyda, och hand budord förbliva evinnerligen”. Olibrius svarade: ”Om du icke beder till mina gudar, skall mitt svärd gå genom din lekamen, och dina ben skola kastas i ett brinnande bål”. Men S:ta Margareta, som varken fruktade död eller lidande svarade: ”Jag vill låta min lekamen pinas för Guds skull, på det att jag i himmelen må krönas tillsammans med andra jungfrur, och emedan Gud led döden för mig och jag aldrig led döden för honom och han skapade mig efter sitt beläte”. Följden av detta svar blev att: ”Då bjöd Olibrius, att hon skulle upphängas och pryglas med vassa gissel. Då blickade S:ta Margareta upp mot himmelen och sade: ’Styrk mig, Jesus Kristus! Till dig står allt mitt hopp. Se till mig med misskund och sänd mig din hjälp, att min sorg må vändas i glädje! ’ Så bad hon, och de omilda sleto hennes späda lekamen sönder med vassa gissel, och blodet flöt från hennes lekamen som vatten från en källa.”
Efter två misslyckade försök att genom upphängning och prygling med vassa gissel få S:ta Margareta att överge sin kristna tro, låser Olibrius återigen in henne ”i mörkastugan”. Där uppstår plötsligt i ett hörn ”en fasansfull drake, som syntes hava ögon av guld, och hans skägg var långt, och hans tänder voro såsom järn. Ur hans näsa utgick rök. Om sin hals hade han en orm och i sin hand en flammande låga. Ur hans mun utgick så stark eld, att hela mörkastugan upplystes”. S:ta Margareta blev förfärad, bleknade, föll ned på knä och bad till Gud. Då sträckte draken fram sin tunga över hennes hals, och svalde henne hel. ”Men av det heliga korstecken, som hon gjort för sig, sprack draken mitt itu, och hon utgick ur hans kropp lika ren, som hon förut var.” Men prövningarna var inte slut, och hon upptäckte en annan djävul till vänster om sig, ”vilken var svart, och hans händer voro fastbundna vid hans knän.” Återigen började hon att be till Gud, och stärkt av sin bön grep hon djävulen i håret, kastade honom till marken och satte sin högra fot på hans hals. Efter att ha erkänt sig besegrad, sjunker djävulen åter ned i underjorden. Dessförinnan har han avslöjat sitt eget och drakens ursprung som onda andar i en flaska: ”Lucifer är vår konung, han, som blev utkastad från himmelriket för sitt högmods skull. Salomon den vise hade inneslutit oss i en glasflaska. Då kommo män från Babylonien och trodde det vara guld, och de bröto sönder flaskan, och sedan dess ha vi uppfyllt all världen med etter. Jag manar dig, Margareta, vid den levande Guden, på vilken du tror, låt mig aldrig mer komma ut ur detta hus, utan låt mig således bunden nedfara i jorden, på det att jag aldrig mer må strida mot de rättfärdiga!”
Följande dag står S:ta Margareta återigen inför Olibrius, som gör ytterligare ett försök: ”Margareta, lyd mig och tro på mina gudar!” Men svaret blir: ”Hellre må du tro på min Gud! Du dyrkar avgudar, som äro döva, blinda och mållösa.” Då tappade Olibrius tålamodet: ”Då bjöd Olibrius, att man skulle binda henne och göra ett bål under henne. När hon sedan brann i elden, sade Olibrius: ’Margareta, lyd mig och bed till mina gudar!’ Då svarade hon: ’Jag beder icke till dina gudar, som äro döva. Jag tror på den Helige Ande och levande Guds son, som har skapat mig’. Då bjöd Olibrus, att man skulle fylla ett kar med vatten och binda hennes händer och fötter samman och så dräpa henne. Och hon började bedja till Gud, sägande: Min Gud, lös mig från mina band och sänd mig din heliga ängel! I samma stund kom den Helige Ande i en duvas skepelse med en guldkrona i sin mun och svävade över karet, och strax kom hon lös och frälst ur karet och lovade Gud, som sig borde.”
Olibrius motdrag blir ett beslut om att Margareta skall halshuggas, och hon förs ut ur staden till avrättningsplatsen. På vägen dit kommer hon i samspråk med bödeln Malkus, som ser Kristus tillsammans med sina änglar stå henne när. Till honom säger S:ta Margareta: ”Min broder, tag nu ditt svärd och hugg av mitt huvud!” Malkus svarar: ”Det skall aldrig ske, att jag dräper dig, ty jag ser Kristus tala vid dig”. Svaret blir: ”Om du icke gör detta, så får du aldrig lott med mig i paradiset.” Och: ”då föll han ned på sina knän och sade: ’Bed för mig, Guds tjänstemö!’ Då bad hon och sade: ’Min Gud tillgiv honom denna synd!’ Därpå slog han med ett hugg av hennes huvud och sade: ’Herre Gud, tillgiv mig detta!’ Och föll så genast ned med henne och var död. Sedan kommo änglar ned från himlen och välsignade hennes lekamen, och alla djävlarna ropade med en mun: ’Ännu är Gud starkare och värdigare än vi alla tillsammans!’ Därefter förde änglarna hennes själ till himlen, lovande Gud och sjungande: ’Sanctus, Sanctus, Sanctus Dominus Deus Sebaot. Pleni sunt coeli et terra. Hosianna in excelsis.’ Blinda fingo syn och döva hörde, och alla fingo bot, som bådo om nåd för denna heliga jungfrus skull.”
